fredag 19 augusti 2011
Krister Håkanssons blogg: Den inte längre så dolda NATO-agendan i Libyen.
Krister Håkanssons blogg: Den inte längre så dolda NATO-agendan i Libyen.: Precis som man kunde befara på förhand har den dolda agendan blivit alltmer uppenbar. Nu gäller det inte bara att "skydda Libyens civilbefol...
Den inte längre så dolda NATO-agendan i Libyen.
Precis som man kunde befara på förhand har den dolda agendan blivit alltmer uppenbar. Nu gäller det inte bara att "skydda Libyens civilbefolkning" och upprätthålla en flygförbudszon över Libyen (d v s för den libyska regeringens flygvapen) utan NATO deltar även officiellt på ena sidan i inbördeskriget, detta enligt flera massmedia (SvT, SvD, Aftonbladet, DN). NATO:s flygbombningar (!) av Gadaffis trupper och av Tripoli är tydligt avsedda att understödja rebellerna och göra det möjligt för dem att besegra den libyska regeringen. Eller kanske snarare omvänt, att använda rebellerna som alibi för NATO-länder att göra samma sak?
Vad man än tycker om Gadaffi, så var det i varje fall inte det som FN gav NATO mandat att göra för några månader sedan. Då sades det t o m explicit att syftet inte var att störta eller döda Gadaffi, utan att skydda civilbefolkningen. Dessa båda mål verkar emellertid ha flutit ihop i många västliga regeringschefers huvuden sedan den 17 mars när FN fattade sitt beslut. Att störta eller döda Gadaffi har blivit detsamma som att skydda civilbefolkningen och dessutom en god gärning i sig själv, verkar de resonera. Dessutom vore det frustrerande att ha spenderat så mycket pengar på att avväpna Gadaffi från sitt flygvapen, när sedan rebellerna trots detta handikapp inte lyckats besegra regeringsstyrkorna. Inte minst med tanke på det utdragna lidande för just civilbefolkningen som det förlängda kriget genom dessa insatser har lett till.
Att bara den ena sidan i ett inbördeskrig skulle vara ett hot mot civilbefolkningen är förstås inte sant. Det är alltid civilbefolkningen som får betala det högsta priset i alla krig, inte speciellt på grund av att den ena sidan är grymmare än den andra, utan på grund av kriget självt och vad kriget gör med oss. Gadaffi må visserligen passa hollywood-clichen av hur en ond man skall se ut, men han är knappast ondskan personifierad för det. Att många tycker att Gadaffi också gjort bra saker för Libyen och att han dessutom har stöd av en stor del av folket, kanske t o m en majoritet, är förstås en annan besvärande detalj i sammanhanget.
Svenska regeringen verkar ändå ha tagit resolutionen på allvar genom att inte delta i stridsaktiviteter, bara i övevakning. Men problemet är nu att de svenskinsamlade uppgifterna rimligen används av andra länder för att göra just det som man inte fick göra och som Sverige, tack och lov, inte heller vill delta i: att ställa upp på ena sidan av inbördeskriget i Libyen i syfte att störta dess regering. Dags att åka hem, Sverige? Dags att anmäla överträdelsen av FN-mandatet? Eller spelar det inte någon roll?
Om det nu inte spelar någon roll för en del regeringschefer att de bryter mot lagar och internationella överenskommelser eller tänjer ut dem till oigenkännlighet, eftersom man anser sig ha rätt att själv definiera undantagen, var hamnar vi då? I vilket sällskap placerar de sig själva? Och var placerar vi oss själva genom att inte reagera emot det?
Det är lätt att tolka protester i avlägsna länder mot icke-västerländska regeringsformer som berättigade och behjärtansvärda. Det är också lätt att läsa in demokratiska strävanden av västerländskt snitt i dem, vilket vi per definition anser vara bra. När upproren sprider sig till vår sida av Medelhavet, som till Grekland, handlar det förstås om något helt annat. Det är bara att hoppas att inga länder i andra delar av världen tycker att dessa uppror ligger så mycket i deras intressen att de skickar trupper hit för att understödja dem. Vi tillhör ju ändå den goda sidan.
Vad man än tycker om Gadaffi, så var det i varje fall inte det som FN gav NATO mandat att göra för några månader sedan. Då sades det t o m explicit att syftet inte var att störta eller döda Gadaffi, utan att skydda civilbefolkningen. Dessa båda mål verkar emellertid ha flutit ihop i många västliga regeringschefers huvuden sedan den 17 mars när FN fattade sitt beslut. Att störta eller döda Gadaffi har blivit detsamma som att skydda civilbefolkningen och dessutom en god gärning i sig själv, verkar de resonera. Dessutom vore det frustrerande att ha spenderat så mycket pengar på att avväpna Gadaffi från sitt flygvapen, när sedan rebellerna trots detta handikapp inte lyckats besegra regeringsstyrkorna. Inte minst med tanke på det utdragna lidande för just civilbefolkningen som det förlängda kriget genom dessa insatser har lett till.
Att bara den ena sidan i ett inbördeskrig skulle vara ett hot mot civilbefolkningen är förstås inte sant. Det är alltid civilbefolkningen som får betala det högsta priset i alla krig, inte speciellt på grund av att den ena sidan är grymmare än den andra, utan på grund av kriget självt och vad kriget gör med oss. Gadaffi må visserligen passa hollywood-clichen av hur en ond man skall se ut, men han är knappast ondskan personifierad för det. Att många tycker att Gadaffi också gjort bra saker för Libyen och att han dessutom har stöd av en stor del av folket, kanske t o m en majoritet, är förstås en annan besvärande detalj i sammanhanget.
Svenska regeringen verkar ändå ha tagit resolutionen på allvar genom att inte delta i stridsaktiviteter, bara i övevakning. Men problemet är nu att de svenskinsamlade uppgifterna rimligen används av andra länder för att göra just det som man inte fick göra och som Sverige, tack och lov, inte heller vill delta i: att ställa upp på ena sidan av inbördeskriget i Libyen i syfte att störta dess regering. Dags att åka hem, Sverige? Dags att anmäla överträdelsen av FN-mandatet? Eller spelar det inte någon roll?
Om det nu inte spelar någon roll för en del regeringschefer att de bryter mot lagar och internationella överenskommelser eller tänjer ut dem till oigenkännlighet, eftersom man anser sig ha rätt att själv definiera undantagen, var hamnar vi då? I vilket sällskap placerar de sig själva? Och var placerar vi oss själva genom att inte reagera emot det?
Det är lätt att tolka protester i avlägsna länder mot icke-västerländska regeringsformer som berättigade och behjärtansvärda. Det är också lätt att läsa in demokratiska strävanden av västerländskt snitt i dem, vilket vi per definition anser vara bra. När upproren sprider sig till vår sida av Medelhavet, som till Grekland, handlar det förstås om något helt annat. Det är bara att hoppas att inga länder i andra delar av världen tycker att dessa uppror ligger så mycket i deras intressen att de skickar trupper hit för att understödja dem. Vi tillhör ju ändå den goda sidan.
tisdag 3 maj 2011
Mordet på Usama bin Laden
USA har dödat Usama bin Laden och ingen verkar tycka det är något konstigt med det. Usama var obeväpnad och soldater gick in i det rum han var och sköt honom i huvudet. Framför hans barn och hans fru. Sedan slängde man kroppen i havet. I USA applåderar många och i Sverige har ingen politiker i ansvarig ställning hittills kommit med några invändningar.
Men vänta ett tag... Har man verkligen rätt att döda en annan människa, även om man tycker förskräckligt illa om personen i fråga? Något krig råder ju inte som man kan skylla på. Och i vilket fall var bin Laden obeväpnad, vilket innebär att det hade varit olagligt att avrätta honom i vilket fall. Såvitt jag kan begripa finns det ingen annan beteckning som passar in på det här än mord.
I ett civiliserat samhälle får man förstås inte mörda någon, det är det brott som ligger högst på straffskalan. Om det är överlagt och planerat, som i det här fallet, är det särskilt allvarligt. Så varför reagerar ingen? Är det skillnad om en president eller någon annan högt uppsatt politiker tycker riktigt illa om någon? Kan de då sätta sig över lagar och annat som kännetecknar ett civiliserat samhälle och avrätta folk? Betyder tystnaden i Sverige att svenska politiker delar de rättsliga och antihumanitära värderingar som ligger bakom avrättningen? Eller bara på att de är för fega och hoppas att någon annan tar bladet från munnen och säger det som alla ser - men ingen vågar säga?
Om man anser att någon har brutit mot någon lag i något land, skall man ställa en sådan person inför rätta. Det är så en rättsstat fungerar, till skillnad från exempelvis maffiaorganisationer eller anarkier. Det hade dessutom varit lätt i det här fallet med en obeväpnad misstänkt och en till tänderna beväpnad militärstyrka. Först därefter, om nu den anklagade befinns vara skyldig OCH om ett dödsstraff har utdömts OCH om dödsstraff finns på landets straffskala - har man möjligen rätt att döda en person. Det skall i så fall ske enligt en i detalj bestämd procedur. Att skjuta personen i huvudet i hans bostad ingår inte i denna procedur. Speciellt inte som dödandet inte har föregåtts av en rättegång.
Att Usama bin Laden tyckte illa om USA och vill ha en helt annan, och av Koranen reglerad samhällsordning, är ingen hemlighet. Att många av oss inte vill ha en sådan världsordning, ger oss inte rätt att döda varken Usama bin Laden eller någon annan som inte tycker som vi. Vi har inte heller rätt att utan vidare döda Usama bin Laden eller någon annan för att vi anser att de har gjort något brottsligt, hur hemskt vi tycker att det är. I så fall begår vi ju själva ett ännu värre brott. Däremot har en domstol rätten och skyldigheten att undersöka vad som kan ligga i en anklagelse och utdöma straff om den anklagade befinns skyldig. Så vilken roll hade egentligen Usama bin Laden i attacken mot bl a WTC den 11 september 2001? Det är ett exempel på vad en domstol kunde ha prövat.
Så varför gjorde man inte det? En möjlig förklaring är att bin Laden skulle ha kunnat berätta en massa obekväma saker om motparten i rättegången. Kanske saker som inträffade när bin Laden stred på USA:s sida mot Sovjetunionen för inte så länge sedan. Eller i värsta fall bli friad. En annan möjlig förklaring är att USA vet att Usama bin Laden har ett stort stöd bland befolkningen i Pakistan, även inom miltären. Kanske man inte trodde att man skulle klara av att få ut honom ur landet? Den amerikanska militären befinner sig ju faktiskt i ett främmande land långt bort från Söderns rednecks. Och tydligen hade de dessutom hemlighållit operationen för de pakistanska myndigheterna, vilket hade kunnat komplicera situationen ytterligare. Så för att undvika alla dessa risker, kanske man tyckte det var enklare och säkrare att utverka dödsstraffet på direkten, redan före eventuell rättegång?
USA har med mordet på bin Laden än en gång visat att man anser sig stå över normala regler för hur stater får bete sig. Den Vilda Västern-moral där den starke alltid har rätt, står stick i stäv emot de värden USA säger sig värna. Det internationella samfundet har all anledning att markera emot den laglöshet på statlig nivå som mordet på Usama bin Laden är ett uttryck för. Man bör kräva att den som höll i geväret bör åtalas för mord, de övriga i truppen för medhjälp till mord. Åtalspunkten för Barrack Obama bör bli anstiftan till mord - om man nu inte anser att en president kan strunta i de lagar som gäller vanliga medborgare. Om vi inte markerar nu, vart bär detta hän om det får fortsätta?
Men vänta ett tag... Har man verkligen rätt att döda en annan människa, även om man tycker förskräckligt illa om personen i fråga? Något krig råder ju inte som man kan skylla på. Och i vilket fall var bin Laden obeväpnad, vilket innebär att det hade varit olagligt att avrätta honom i vilket fall. Såvitt jag kan begripa finns det ingen annan beteckning som passar in på det här än mord.
I ett civiliserat samhälle får man förstås inte mörda någon, det är det brott som ligger högst på straffskalan. Om det är överlagt och planerat, som i det här fallet, är det särskilt allvarligt. Så varför reagerar ingen? Är det skillnad om en president eller någon annan högt uppsatt politiker tycker riktigt illa om någon? Kan de då sätta sig över lagar och annat som kännetecknar ett civiliserat samhälle och avrätta folk? Betyder tystnaden i Sverige att svenska politiker delar de rättsliga och antihumanitära värderingar som ligger bakom avrättningen? Eller bara på att de är för fega och hoppas att någon annan tar bladet från munnen och säger det som alla ser - men ingen vågar säga?
Om man anser att någon har brutit mot någon lag i något land, skall man ställa en sådan person inför rätta. Det är så en rättsstat fungerar, till skillnad från exempelvis maffiaorganisationer eller anarkier. Det hade dessutom varit lätt i det här fallet med en obeväpnad misstänkt och en till tänderna beväpnad militärstyrka. Först därefter, om nu den anklagade befinns vara skyldig OCH om ett dödsstraff har utdömts OCH om dödsstraff finns på landets straffskala - har man möjligen rätt att döda en person. Det skall i så fall ske enligt en i detalj bestämd procedur. Att skjuta personen i huvudet i hans bostad ingår inte i denna procedur. Speciellt inte som dödandet inte har föregåtts av en rättegång.
Att Usama bin Laden tyckte illa om USA och vill ha en helt annan, och av Koranen reglerad samhällsordning, är ingen hemlighet. Att många av oss inte vill ha en sådan världsordning, ger oss inte rätt att döda varken Usama bin Laden eller någon annan som inte tycker som vi. Vi har inte heller rätt att utan vidare döda Usama bin Laden eller någon annan för att vi anser att de har gjort något brottsligt, hur hemskt vi tycker att det är. I så fall begår vi ju själva ett ännu värre brott. Däremot har en domstol rätten och skyldigheten att undersöka vad som kan ligga i en anklagelse och utdöma straff om den anklagade befinns skyldig. Så vilken roll hade egentligen Usama bin Laden i attacken mot bl a WTC den 11 september 2001? Det är ett exempel på vad en domstol kunde ha prövat.
Så varför gjorde man inte det? En möjlig förklaring är att bin Laden skulle ha kunnat berätta en massa obekväma saker om motparten i rättegången. Kanske saker som inträffade när bin Laden stred på USA:s sida mot Sovjetunionen för inte så länge sedan. Eller i värsta fall bli friad. En annan möjlig förklaring är att USA vet att Usama bin Laden har ett stort stöd bland befolkningen i Pakistan, även inom miltären. Kanske man inte trodde att man skulle klara av att få ut honom ur landet? Den amerikanska militären befinner sig ju faktiskt i ett främmande land långt bort från Söderns rednecks. Och tydligen hade de dessutom hemlighållit operationen för de pakistanska myndigheterna, vilket hade kunnat komplicera situationen ytterligare. Så för att undvika alla dessa risker, kanske man tyckte det var enklare och säkrare att utverka dödsstraffet på direkten, redan före eventuell rättegång?
USA har med mordet på bin Laden än en gång visat att man anser sig stå över normala regler för hur stater får bete sig. Den Vilda Västern-moral där den starke alltid har rätt, står stick i stäv emot de värden USA säger sig värna. Det internationella samfundet har all anledning att markera emot den laglöshet på statlig nivå som mordet på Usama bin Laden är ett uttryck för. Man bör kräva att den som höll i geväret bör åtalas för mord, de övriga i truppen för medhjälp till mord. Åtalspunkten för Barrack Obama bör bli anstiftan till mord - om man nu inte anser att en president kan strunta i de lagar som gäller vanliga medborgare. Om vi inte markerar nu, vart bär detta hän om det får fortsätta?
tisdag 22 mars 2011
Krister Håkanssons blogg: Libyen efter FN-mandatet: De goda mot Den Onde?
Krister Håkanssons blogg: Libyen efter FN-mandatet: De goda mot Den Onde?: "Med fem länder som avstod att rösta beslöt FN:s säkerhetsråd tveksamt att godkänna ett internationellt militärt ingripande i Libyen. Syftet ..."
Libyen efter FN-mandatet: De goda mot Den Onde?
Med fem länder som avstod att rösta beslöt FN:s säkerhetsråd tveksamt att godkänna ett internationellt militärt ingripande i Libyen. Syftet skulle vara att skydda civilbefolkningen genom att i första hand göra det omöjligt för regeringssidan att använda flygbombning mot civilbefolkningen. Allt tyder på att en majoritet av svenska folket står bakom det beslutet. Men många oroas med rätta för att mandatet skall tänjas ut och missbrukas för helt andra syften. Tecknen på att så redan skett är många. Därför är svenska folket kluvet när det gäller att Sverige nu skall gå in och delta i projektet. Med hela det libyska flygvapnet utslaget, är inte det internationella uppdraget i huvudsak redan fullgjort? Skall vi nu gå ett steg längre och ställa upp på ena sidan i ett inbördeskrig också? Att de flesta av oss inte gillar Ghadaffi, är det ett bra skäl för att göra så? Är det inte libyerna själva som skall avgöra den kampen om sitt lands framtid?
FN:s säkerhetsråd röstade INTE för att FN skall ställa sig på rebellernas sida, INTE för att Ghadaffi skall angripas eller att hans trupper skall göra det (såvida de inte medvetet angriper cvilbefolkningen, d v s bryter mot internationella konventioner), INTE heller för att internationella trupper skall invadera Libyen. Men vad händer nu? Håller det här mandatet på att utnyttjas för att tillfredsställa helt andra behov, t ex för att Sarkozy, med sitt mindervärdeskomlex, ser en möjlighet att visa muskler han inte har? Hans uppdämda vrede mot Ghadaffi fick honom t ex att erkänna upprorsledarna som "Libyens enda legitima regering", d v s ena sidan av ett inbördeskrig innan det knappt hade börjat. Vad händer om han lyckas bli den ledare för operationen som han vill bli och därmed kunna få utlopp för den vrede han personligen känner mot Ghadaffi - och för sitt behov att visa makt och styrka? Andra verkar se angreppet mot Libyen som en möjlighet att ge sin militära personal ett bra träningstillfälle genom att anfalla en armé som ändå inte har några realistiska möjligheter att försvara sig.
Samtidigt trummar media i väst ut bilden av Ghadaffi som den Onde själv och utnämner okritiskt motståndarna som represententer för "Libyens folk", t ex i DN den 22 mars. Men hur mycket vet vi egentligen om motståndet mot Ghadaffi? Har de verkligen det folkliga stöd som massmedia påstår? Var finns beläggen för det? Vilka är det? Är det bara en organisation eller flera? Förekommer inte angrepp mot civila från båda sidor (det har hittills inträffat i alla krig)? Skall inte de också angripas i så fall enligt Säkerhetsrådets beslut - om syftet enbart är att skydda civilbefolkningen?
Alltför ofta sitter västmakterna på läktarplats och tillåter sig ha bestämda uppfattningar om vad som händer i andra delar av världen utifrån schablonartade och förenklade demoniseringar av en verklighet som man i verkligheten inte vet särskilt mycket om. Sverige har definitivt ingen anledning av att delta i detta spektakel, i varje fall inte i detta skede och inte utifrån det underlag som existerar. Och absolut inte om Frankrike och Sarkozy skulle lyckas överta ledningen för operationen. Deras agenda går långt bortom det som Säkerhetsrådet beslutade och kommer att leda till nya internationella konflikter och spänningar. Risken är också att en sådan intervention i Libyen kommer att väcka både Arabvärldens och det libyska folkets vrede mot oss, även om vi utifrån den progagandistiska bild massmedia matat oss med skulle ha svårt att förstå det. Det är i så fall inte första gången.
FN:s säkerhetsråd röstade INTE för att FN skall ställa sig på rebellernas sida, INTE för att Ghadaffi skall angripas eller att hans trupper skall göra det (såvida de inte medvetet angriper cvilbefolkningen, d v s bryter mot internationella konventioner), INTE heller för att internationella trupper skall invadera Libyen. Men vad händer nu? Håller det här mandatet på att utnyttjas för att tillfredsställa helt andra behov, t ex för att Sarkozy, med sitt mindervärdeskomlex, ser en möjlighet att visa muskler han inte har? Hans uppdämda vrede mot Ghadaffi fick honom t ex att erkänna upprorsledarna som "Libyens enda legitima regering", d v s ena sidan av ett inbördeskrig innan det knappt hade börjat. Vad händer om han lyckas bli den ledare för operationen som han vill bli och därmed kunna få utlopp för den vrede han personligen känner mot Ghadaffi - och för sitt behov att visa makt och styrka? Andra verkar se angreppet mot Libyen som en möjlighet att ge sin militära personal ett bra träningstillfälle genom att anfalla en armé som ändå inte har några realistiska möjligheter att försvara sig.
Samtidigt trummar media i väst ut bilden av Ghadaffi som den Onde själv och utnämner okritiskt motståndarna som represententer för "Libyens folk", t ex i DN den 22 mars. Men hur mycket vet vi egentligen om motståndet mot Ghadaffi? Har de verkligen det folkliga stöd som massmedia påstår? Var finns beläggen för det? Vilka är det? Är det bara en organisation eller flera? Förekommer inte angrepp mot civila från båda sidor (det har hittills inträffat i alla krig)? Skall inte de också angripas i så fall enligt Säkerhetsrådets beslut - om syftet enbart är att skydda civilbefolkningen?
Alltför ofta sitter västmakterna på läktarplats och tillåter sig ha bestämda uppfattningar om vad som händer i andra delar av världen utifrån schablonartade och förenklade demoniseringar av en verklighet som man i verkligheten inte vet särskilt mycket om. Sverige har definitivt ingen anledning av att delta i detta spektakel, i varje fall inte i detta skede och inte utifrån det underlag som existerar. Och absolut inte om Frankrike och Sarkozy skulle lyckas överta ledningen för operationen. Deras agenda går långt bortom det som Säkerhetsrådet beslutade och kommer att leda till nya internationella konflikter och spänningar. Risken är också att en sådan intervention i Libyen kommer att väcka både Arabvärldens och det libyska folkets vrede mot oss, även om vi utifrån den progagandistiska bild massmedia matat oss med skulle ha svårt att förstå det. Det är i så fall inte första gången.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)