Krister Håkanssons blogg: Libyen efter FN-mandatet: De goda mot Den Onde?

Krister Håkanssons blogg: Libyen efter FN-mandatet: De goda mot Den Onde?: "Med fem länder som avstod att rösta beslöt FN:s säkerhetsråd tveksamt att godkänna ett internationellt militärt ingripande i Libyen. Syftet ..."

Libyen efter FN-mandatet: De goda mot Den Onde?

Med fem länder som avstod att rösta beslöt FN:s säkerhetsråd tveksamt att godkänna ett internationellt militärt ingripande i Libyen. Syftet skulle vara att skydda civilbefolkningen genom att i första hand göra det omöjligt för regeringssidan att använda flygbombning mot civilbefolkningen. Allt tyder på att en majoritet av svenska folket står bakom det beslutet. Men många oroas med rätta för att mandatet skall tänjas ut och missbrukas för helt andra syften. Tecknen på att så redan skett är många. Därför är svenska folket kluvet när det gäller att Sverige nu skall gå in och delta i projektet. Med hela det libyska flygvapnet utslaget, är inte det internationella uppdraget i huvudsak redan fullgjort? Skall vi nu gå ett steg längre och ställa upp på ena sidan i ett inbördeskrig också? Att de flesta av oss inte gillar Ghadaffi, är det ett bra skäl för att göra så? Är det inte libyerna själva som skall avgöra den kampen om sitt lands framtid?

FN:s säkerhetsråd röstade INTE för att FN skall ställa sig på rebellernas sida, INTE för att Ghadaffi skall angripas eller att hans trupper skall göra det (såvida de inte medvetet angriper cvilbefolkningen, d v s bryter mot internationella konventioner), INTE heller för att internationella trupper skall invadera Libyen. Men vad händer nu? Håller det här mandatet på att utnyttjas för att tillfredsställa helt andra behov, t ex för att Sarkozy, med sitt mindervärdeskomlex, ser en möjlighet att visa muskler han inte har? Hans uppdämda vrede mot Ghadaffi fick honom t ex att erkänna upprorsledarna som "Libyens enda legitima regering", d v s ena sidan av ett inbördeskrig innan det knappt hade börjat. Vad händer om han lyckas bli den ledare för operationen som han vill bli och därmed kunna få utlopp för den vrede han personligen känner mot Ghadaffi - och för sitt behov att visa makt och styrka? Andra verkar se angreppet mot Libyen som en möjlighet att ge sin militära personal ett bra träningstillfälle genom att anfalla en armé som ändå inte har några realistiska möjligheter att försvara sig.

Samtidigt trummar media i väst ut bilden av Ghadaffi som den Onde själv och utnämner okritiskt motståndarna som represententer för "Libyens folk", t ex i DN den 22 mars. Men hur mycket vet vi egentligen om motståndet mot Ghadaffi? Har de verkligen det folkliga stöd som massmedia påstår? Var finns beläggen för det? Vilka är det? Är det bara en organisation eller flera? Förekommer inte angrepp mot civila från båda sidor (det har hittills inträffat i alla krig)? Skall inte de också angripas i så fall enligt Säkerhetsrådets beslut - om syftet enbart är att skydda civilbefolkningen? 

Alltför ofta sitter västmakterna på läktarplats och tillåter sig ha bestämda uppfattningar om vad som händer i andra delar av världen utifrån schablonartade och förenklade demoniseringar av en verklighet som man i verkligheten inte vet särskilt mycket om. Sverige har definitivt ingen anledning av att delta i detta spektakel, i varje fall inte i detta skede och inte utifrån det underlag som existerar. Och absolut inte om Frankrike och Sarkozy skulle lyckas överta ledningen för operationen. Deras agenda går långt bortom det som Säkerhetsrådet beslutade och kommer att leda till nya internationella konflikter och spänningar. Risken är också att en sådan intervention i Libyen kommer att väcka både Arabvärldens och det libyska folkets vrede mot oss, även om vi utifrån den progagandistiska bild massmedia matat oss med skulle ha svårt att förstå det. Det är i så fall inte första gången.