Jag var med och byggde upp miljöpartiet en gång i tiden och satt bland annat i partiets politiska utskott, motsvarande partistyrelsen, i början av 80-talet. Andra mer kända medlemmar i utskottet var exempelvis Per Gahrton, Ragnhild Pohanka, Peter Eriksson, Eva Goes och Birger Schlaug. Vi ville bygga upp ett parti som var ett alternativ i svensk politik och det var också en slogan vi använde för det nya partiet. Det stod inte bara för en annan politisk agenda, utan också för ett annat sätt att fungera som parti. Alternativet var också namnet på partiets medlemstidning, som jag under en period var ledarskribent på. Men vad är det som har hänt med alla de ideal och idéer som var basen för det nya partiet? Ibland undrar jag om det parti som i dag kallar sig Miljöpartiet verkligen har rätt att använda det namnet. Det finns ju faktiskt lagar som säger att man inte får sälja något med falsk varubeteckning. Gäller inte det också för politiska partier?
En av våra nya idéer var att skapa en gräsrotsorganisation som styrdes nerifrån. En av de konkreta yttringarna för denna idé var att inrätta två språkrör, en man och en kvinna, som skulle föra partiets talan utåt, d v s vara just ett språkrör utåt för partiet, inte ledare som bestämde över partiet. När de nuvarande språkrören beskriver sig själva som ledare för partiet, skulle ett sådant uttalande på den tiden varit direkt diskvalificerande för uppdraget. Språkrören skall vara en megafon för partiet. Men vi borde kanske ha skickat med en manual för hur den här megafonen skall användas. De nuvarande språkrören verkar ha vänt den på fel håll.
När Riksdagen skulle besluta om värdlandsavtalet med NATO skrev jag till partiet på Twitter och lovade att aldrig någonsin mer rösta på Miljöpartiet om de skulle släppa igenom det. För mig skulle det vara den sista droppen. Men det gjorde de. Att ett par ledamöter ändå röstade emot, tog jag som ett tecken på att det kanske trots allt fanns lite hopp kvar. Kanske jag trots allt skulle låta det vara en ursäkt för mig att fortsätta rösta på partiet? Men det hoppet grusades effektivt av att just dessa ledamöter, som alltså stod upp för partiets själ, avsattes från sina poster som bestraffning.
Jag vet inte hur alla de andra som var med och byggde upp det som skulle bli något nytt och alternativt i svensk politik känner i dag. Jag ser i alla fall att Birger Schlaug tycker det här är precis lika allvarligt som jag tycker. Men vad tycker alla andra? Är det inte dags för alla medlemmar, gamla och nya, att stoppa den nuvarande ledningens kidnappning av miljöpartiet? Att återupprätta ett parti som står för humanism, för en i grunden demokratisk partiorganisation, för alternativ energiproduktion där kärnkraften inte har någon som helst plats, för en alternativ syn på försvar och säkerhet där militära rustningar och allianser med NATO och USA - parallellt med demonisering och provokationer av Ryssland - inte har någon plats, och för ökad tillgänglighet till prisvärd kollektivtrafik och säkra cykelbanor. För att bara ta några exempel på vad det riktiga miljöpartiet står för, inte den kidnappade och förfalskade varianten som finns kvar.
Jag menar alltså att det parti som kallar sig miljöpartiet i dag inte är miljöpartiet utan en förfalskning. Vi behöver inte bilda något nytt parti, utan bara förbjuda det parti som i dag utger sig för att vara miljöpartiet, att använda den beteckningen. Den tillhör oss!
