fredag 19 augusti 2011
Krister Håkanssons blogg: Den inte längre så dolda NATO-agendan i Libyen.
Krister Håkanssons blogg: Den inte längre så dolda NATO-agendan i Libyen.: Precis som man kunde befara på förhand har den dolda agendan blivit alltmer uppenbar. Nu gäller det inte bara att "skydda Libyens civilbefol...
Den inte längre så dolda NATO-agendan i Libyen.
Precis som man kunde befara på förhand har den dolda agendan blivit alltmer uppenbar. Nu gäller det inte bara att "skydda Libyens civilbefolkning" och upprätthålla en flygförbudszon över Libyen (d v s för den libyska regeringens flygvapen) utan NATO deltar även officiellt på ena sidan i inbördeskriget, detta enligt flera massmedia (SvT, SvD, Aftonbladet, DN). NATO:s flygbombningar (!) av Gadaffis trupper och av Tripoli är tydligt avsedda att understödja rebellerna och göra det möjligt för dem att besegra den libyska regeringen. Eller kanske snarare omvänt, att använda rebellerna som alibi för NATO-länder att göra samma sak?
Vad man än tycker om Gadaffi, så var det i varje fall inte det som FN gav NATO mandat att göra för några månader sedan. Då sades det t o m explicit att syftet inte var att störta eller döda Gadaffi, utan att skydda civilbefolkningen. Dessa båda mål verkar emellertid ha flutit ihop i många västliga regeringschefers huvuden sedan den 17 mars när FN fattade sitt beslut. Att störta eller döda Gadaffi har blivit detsamma som att skydda civilbefolkningen och dessutom en god gärning i sig själv, verkar de resonera. Dessutom vore det frustrerande att ha spenderat så mycket pengar på att avväpna Gadaffi från sitt flygvapen, när sedan rebellerna trots detta handikapp inte lyckats besegra regeringsstyrkorna. Inte minst med tanke på det utdragna lidande för just civilbefolkningen som det förlängda kriget genom dessa insatser har lett till.
Att bara den ena sidan i ett inbördeskrig skulle vara ett hot mot civilbefolkningen är förstås inte sant. Det är alltid civilbefolkningen som får betala det högsta priset i alla krig, inte speciellt på grund av att den ena sidan är grymmare än den andra, utan på grund av kriget självt och vad kriget gör med oss. Gadaffi må visserligen passa hollywood-clichen av hur en ond man skall se ut, men han är knappast ondskan personifierad för det. Att många tycker att Gadaffi också gjort bra saker för Libyen och att han dessutom har stöd av en stor del av folket, kanske t o m en majoritet, är förstås en annan besvärande detalj i sammanhanget.
Svenska regeringen verkar ändå ha tagit resolutionen på allvar genom att inte delta i stridsaktiviteter, bara i övevakning. Men problemet är nu att de svenskinsamlade uppgifterna rimligen används av andra länder för att göra just det som man inte fick göra och som Sverige, tack och lov, inte heller vill delta i: att ställa upp på ena sidan av inbördeskriget i Libyen i syfte att störta dess regering. Dags att åka hem, Sverige? Dags att anmäla överträdelsen av FN-mandatet? Eller spelar det inte någon roll?
Om det nu inte spelar någon roll för en del regeringschefer att de bryter mot lagar och internationella överenskommelser eller tänjer ut dem till oigenkännlighet, eftersom man anser sig ha rätt att själv definiera undantagen, var hamnar vi då? I vilket sällskap placerar de sig själva? Och var placerar vi oss själva genom att inte reagera emot det?
Det är lätt att tolka protester i avlägsna länder mot icke-västerländska regeringsformer som berättigade och behjärtansvärda. Det är också lätt att läsa in demokratiska strävanden av västerländskt snitt i dem, vilket vi per definition anser vara bra. När upproren sprider sig till vår sida av Medelhavet, som till Grekland, handlar det förstås om något helt annat. Det är bara att hoppas att inga länder i andra delar av världen tycker att dessa uppror ligger så mycket i deras intressen att de skickar trupper hit för att understödja dem. Vi tillhör ju ändå den goda sidan.
Vad man än tycker om Gadaffi, så var det i varje fall inte det som FN gav NATO mandat att göra för några månader sedan. Då sades det t o m explicit att syftet inte var att störta eller döda Gadaffi, utan att skydda civilbefolkningen. Dessa båda mål verkar emellertid ha flutit ihop i många västliga regeringschefers huvuden sedan den 17 mars när FN fattade sitt beslut. Att störta eller döda Gadaffi har blivit detsamma som att skydda civilbefolkningen och dessutom en god gärning i sig själv, verkar de resonera. Dessutom vore det frustrerande att ha spenderat så mycket pengar på att avväpna Gadaffi från sitt flygvapen, när sedan rebellerna trots detta handikapp inte lyckats besegra regeringsstyrkorna. Inte minst med tanke på det utdragna lidande för just civilbefolkningen som det förlängda kriget genom dessa insatser har lett till.
Att bara den ena sidan i ett inbördeskrig skulle vara ett hot mot civilbefolkningen är förstås inte sant. Det är alltid civilbefolkningen som får betala det högsta priset i alla krig, inte speciellt på grund av att den ena sidan är grymmare än den andra, utan på grund av kriget självt och vad kriget gör med oss. Gadaffi må visserligen passa hollywood-clichen av hur en ond man skall se ut, men han är knappast ondskan personifierad för det. Att många tycker att Gadaffi också gjort bra saker för Libyen och att han dessutom har stöd av en stor del av folket, kanske t o m en majoritet, är förstås en annan besvärande detalj i sammanhanget.
Svenska regeringen verkar ändå ha tagit resolutionen på allvar genom att inte delta i stridsaktiviteter, bara i övevakning. Men problemet är nu att de svenskinsamlade uppgifterna rimligen används av andra länder för att göra just det som man inte fick göra och som Sverige, tack och lov, inte heller vill delta i: att ställa upp på ena sidan av inbördeskriget i Libyen i syfte att störta dess regering. Dags att åka hem, Sverige? Dags att anmäla överträdelsen av FN-mandatet? Eller spelar det inte någon roll?
Om det nu inte spelar någon roll för en del regeringschefer att de bryter mot lagar och internationella överenskommelser eller tänjer ut dem till oigenkännlighet, eftersom man anser sig ha rätt att själv definiera undantagen, var hamnar vi då? I vilket sällskap placerar de sig själva? Och var placerar vi oss själva genom att inte reagera emot det?
Det är lätt att tolka protester i avlägsna länder mot icke-västerländska regeringsformer som berättigade och behjärtansvärda. Det är också lätt att läsa in demokratiska strävanden av västerländskt snitt i dem, vilket vi per definition anser vara bra. När upproren sprider sig till vår sida av Medelhavet, som till Grekland, handlar det förstås om något helt annat. Det är bara att hoppas att inga länder i andra delar av världen tycker att dessa uppror ligger så mycket i deras intressen att de skickar trupper hit för att understödja dem. Vi tillhör ju ändå den goda sidan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)