Precis som man kunde gissa från början urartade NATO-uppdraget att skydda Libyens civilbefolkning till ett deltagande i ena sidan på ett inbördeskrig. Just nu handlar det i stället om att hjälpa regeringsmotståndarna att hitta och döda den förre presidenten och hans familj, trots att han är kuvad och på flykt och knappast utgör ett hot för någon. Det är motbjudande att Sverige skall delta i den sortens människojakt och den har heller inget med det ursprungliga FN-uppdraget att göra. Ändå verkar det finnas politisk majoritet, genom en uppgörelse mellan S och Allianspartierna, för att Sverige kommer att göra just det (SVT, DN, Aftonbladet, SvD).
Insatsen understöds av okritiska massmedia som gör allt för att framställa den ena sidan i kriget som enbart ond. Gadaffi förvandlades i media från president till "diktator" över en natt när "de folkliga protesterna" började. När de som ville störta regeringen tog till vapen, blev de "rebeller" (inte t ex "terrorister", vilket de förmodligen kallats i media om det hade hänt på andra sidan Medelhavet). Att Gadaffi-regeringen under många år försökt göra Libyen oberoende av såväl
västliga ekonomiska och politiska intressen som fundamentalistiska
religiösa krafter verkade plötsligt helt irrelevant. Av rapporteringen kan man dessutom få intrycket att alla oljepengar gått direkt i Gadaffi-familjens egna fickor. Att Libyen under lång tid har byggt upp infrastruktur, utbildningsväsende och sjukvård som är bland det bästa Afrika visa upp, verkar heller ingen påminna sig. (Det finns förstås också mycket att kritisera Gadaffi för, men knappast så mycket att ett land som Sverige skulle ha anledning att ge sig till Afrika för att gå ut i krig mot honom.) Samtidigt anses motståndarna mot regimen företräda den enda sorts demokrati som är värd namnet, d v s den sortens representativa demokrati vi har i väst och som vi naivt tycker borde införas i hela världen. Trots att vi inte har en aning om vilka som kommer att sitta i Tripoli och bestämma när det här är över.
Med tanke på det officiella uppdraget är det dessutom märkligt att NATO systematiskt gett sig på bara den ena sidan i kriget. Om uppgiften är att skydda civilbefolkningen, gäller det bara dem som drabbas av övergrepp från den ena sidan? Det finns många uppgifter på övergrepp mot civilbefolkningen även från regeringsmotståndarna.Var finns den kritiska rapporteringen kring det? Om man tror att man genom bomber kan skydda en civilbefolkning, borde man i så fall inte också bombat rebeller när de begick övergrepp mot civilbefolkningen?
Libyen är ett land med starka klaner som kommer att vilja ta makten när Gadaffi är borta. Vilka är de och vad vill de? Kan vi verkligen vara säkra på att vi genom att medverka till att störta Libyens regering inte bereder vägen för nya motsättningar och strider mellan sådana grupperingar? Vill alla dessa grupper och klaner verkligen samma sak? Speciellt i det vakuum som uppstår när både Gadaffi och NATO är borta, kan inbördeskriget mycket väl fortsätta, men med andra kontrahenter. Risken att landet trasas sönder är i så fall stor. Vad gör NATO i det läget? Blir inte då det logiska argumentet att vi måste stanna kvar tills "den politiska situationen har stabiliserats och demokrati har införts"? Att "uppdraget måste slutföras innan vi kan överge Libyens folk". Eller något i den stilen som låter humant och anständigt och som media lika okritiskt kan förmedla. Vi har ju i så fall faktiskt varit med om att skapa den kaotiska situation som riskerar att uppstå i ett sådant läge. Säkert finns det många som hoppas på och räknat med just detta. Den situation man har skapat kan då användas som en förevändning för att Väst, inklusive forna kolonialmakter, skall försäkra sig om såväl tillgång på olja som ett miltärt-politiskt brofäste i norra Afrika? För oss som inte ser ett utdraget militärt engagemang i Afrika som ett önskescenario, kan Libyen för Europa mycket väl bli det som Irak blivit för USA. Ett långt utdraget krig som gick fel och som kommer att undergräva ekonomier som knappt hade klarat sig ändå.
Om Sveriges insats är väl det bästa man kan säga att man i varje fall inte har deltagit aktivt i kriget. Inga människor har skjutits ihjäl av svenska soldater. Så bra då! Men genom att serva NATO med övervakningsbilder där man kan studera var regeringstrupperna befinner sig, har man ändå gett de mer krigiska länderna med Frankrike i spetsen den information de behöver för att veta var de skall bomba. (Läs: för att de skall kunna döda så många som möjligt på den ena sidan av kriget och samtidigt hjälpa den andra sidan att vinna ett krig som de annars aldrig skulle kunnat vinna.)
Det har aldrig funnits några bra skäl för Sverige att blanda sig i det här kriget, eftersom det redan från början fanns en dold agenda som var lätt att genomskåda. När NATO-företrädare nu öppet säger att det i detta skede handlar om att se till att Libyen får en ny "demokratisk" regering och om att "hitta" (läs döda) Gadaffi och hans familj, är agendan offentlig och uppenbar även för dem som inte förstod det från början. Då finns det ännu mindre anledning att stanna kvar. Sverige, åk hem!
