Slussenfrågan tar den demokratiska pulsen på stockholmspolitikerna

Jag såg helsidesannonsen om Kulturslussen och begav mig till Södermalms torg häromdagen för att närmare undersöka vad det handlade om. Sedan till Konstakademin för att titta på en modell av förslaget. Jag blev positivt överraskad av hur genomtänkt förslaget verkar vara och hur man lyckats förena vision med verklighet. I stället för att plantera ett futuristiskt artificiellt landskap mitt emellan Gamla Stan och Söder som ett brutalt överfall på staden, harmonierar Kulturslussen med omgivningen samtidigt som förslaget är vackert och funktionellt. I stället för bilar och kommers ligger betoningen på kultur och människor. Ett intressant sätt att profilera Söder som kulturcentrum och hemvist för många av landets kulturpersonligheter, tänkte jag. En stadsdel som blivit världskänd genom Milenniumböckerna och de båda filmerna och som lockar mängder av nyfikna turister att beskåda den värld de mött genom dessa verk. Det måste vara en dröm för Stockholms folkvalda att så många kända och respekterade medborgare vill bidra till stadens utveckling på detta konstruktiva sätt, tänkte jag naivt. När såg man en svensk kulturkändis skriva en samhällsengagerad debattartikel senast?

Sedan läste jag vad en del av politikerna tyckte. De tyckte att författare och musiker skall syssla med att skriva böcker och göra musik, inte åt att lägga sig i hur deras stad skall se ut i framtiden. Tydligen kände sig en del av dessa politiker trampade på fötterna. Man kunde t o m få intrycket att dessa kulturpersonligheter ansågs mindre lämpade än andra att ha synpunkter av detta slag. Jag kunde nästan inte tro det jag läste. Jag kom att tänka på när politikerna i Sjöbo hade bestämt sig för att riva Fritjof Nilsson Piratens barndomshem i Vollsjö på 80-talet. När Piratensällskapet, en förening med många kända och framgångsrika medborgare, erbjöd kommunen att utan kostnad för kommunen göra om Piratens barndomshem till ett museum, blev det liksom ännu viktigare för politikerna att huset skulle rivas. Här skall inga som tror att de är märkvärdiga komma och tala om för oss vad vi skall göra, verkade politikerna resonera. Vollsjöborna gick man ur huse och omringade stationshuset och lyckades på det sättet förhindra rivningen två gånger. Tredje gången kom grävskoporna en tidig sommarmorgon 1983 och den gången hann de före. Och så revs huset. Är det samma sorts psykologi som råder i Stockholms Stadshus? frågar jag mig.
Ett annat argument jag kunde läsa var att man inte bör komma med nya förslag så kort tid innan man hade tänkt att besluta i frågan. Märkligt. Det måste väl vara bra att man kommer med nya förslag innan man har beslutat, speciellt eftersom det inte verkar finnas någon större utbredd entusiasm för det förslag man tänker besluta om? I stället för efteråt?
Sedan tog jag nämligen reda på vad det finns för uppslutning för det förslag som man skall försöka rösta igenom i kommunfullmäktige den 28 november. I bästa fall kan det bifallas med futtiga tre rösters övervikt, kunde jag läsa. Och när jag tog reda på vad en opinionsundersökning hade gett var det bara fyra av tio stockholmare som ville ha den lösning som denna knappa majoritet tänker rösta igenom. Och det var innan det nya förslaget "Kulturslussen" hade lanserats på allvar.

Slussen är en central del av Stockholms identitet. Hur denna del av staden skall förändras borde väl därför vara en angelägenhet för både de som bor i Stockholm och de som har Stockholm som sin huvudstad? I sådana frågor borde man väl i så fall vara extra varsam så att man har bredast möjliga uppslutning innan man skrider till verket. Att fatta ett sådant beslut med tre rösters övervikt och där bara en minoritet av stockholmarna gillar den förändring man vill göra, är inte det mer arrogant och hänsynslöst än vad man egentligen borde stå ut med? De här människorna är ju trots allt valda av de som bor i Stockholm och skall föra deras talan. Alla deras talan, helst. Eller i varje fall så många som möjligt. Är inte det själva grundidén med demokrati?
När det nu finns ett nytt förslag som så många allmänt respekterade medborgare har föreslagit, och som därtill fått en stor folklig uppslutning, vore det inte på sin plats att de folkvalda tittar närmare på det? Att de avsätter tid och resurser för att ta fram en fullfjädrad modell av även detta förslag samt göra jämförande konsekvensanalyser i förhållande till det existerande huvudförslaget? Om inte annat borde det kunna vara ett klokt sätt för dessa beslutsfattare att visa att man är intresserad av vad deras uppdragsgivare tycker och att man uppskattar medborgerligt engagemang i viktiga samhällsfrågor. Inte bara i ord, utan också i handling.

Påhittad TV4-"nyhet"

Om man inte får fram några riktiga nyheter får man skapa dem själv. Enligt det mottot har TV4 "avslöjat" att en del riksdagsledmöter som hyr en andra lägenhet i Stockholm p g a sitt riksdagsuppdrag låter Riksdagen betala hyran. Men det är ju precis vad Riksdagen skall göra! Vem som äger lägenheten spelar rimligen ingen roll. Om t ex maken äger lägenheten hade familjen kunnat hyra ut lägenheten till någon annan om inte någon av familjemedlemmarna hade bott där. Så det blir väl en extrakostnad för att en av familjens medlemmar behöver lägenheten för att de sitter i Riksdagen i vilket fall? Eller om kontraktet för en hyreslägenhet står på någon annan familjemedlem kan väl inte heller vara något att avslöja, såvida hyran är densamma som på kontraktet och av normal storlek? Även om det verkar lite märkligt, så blir det i varje fall ingen extra kostnad för staten. Och om någon familjemedlem hälsar på är det väl bara bra? Varför skall man behöva betala för det? Det kostar väl inget extra för staten jämfört med att den riksdagsman/kvinna som bor där aldrig fått besök? Eller tycker man det är olämpligt att ens fru eller man kommer och hälsar på och att det därför skall bestraffas med en extra kostnad för familjen? Det är  ju inte fråga om att den andre familjemedlemmen stadigvarande bor där, åtminstone inte om man skall tro de som utpekas som fuskare.

Alltså: Familjen har fortfarande sin kostnad för den ordinarie bostaden på hemorten! De har en extra kostnad för att någon i familjen p g a riksdagsuppdrag behöver en bostad i Stockholm. Staten betalar för den. Men det är ju precis vad staten skall göra. Så var finns nyheten? Vad är det som egentligen har avslöjats??

TT har också hakat på "nyheten" som återges på bl a SVT, Expressen och DN,

Självmål av Juholt

Håkan Juholt hävdar nu att oppositionspartierna S, V och MP enats om att inte stå sida vid sida med SD-ledaren under kommande debatter i SvT. Om inte SD utesluts eller i varje fall placeras på ett visst ställe i studion som (s) bestämmer, kommer Juholt i så fall att bojkotta SvT och försöka se till att debatterna flyttas till en kommersiell TV-kanal. Allt enligt SvT web. Men om nu regeringspartierna skall vara på en sida och om det nu inte finns ett block på den andra sidan, varför skulle just SD flyttas till en särskild position i rummet? Borde inte i så fall alla de andra partierna (s, v, mp och sd) spridas ut lika mycket i rummet? Hur skulle det i så fall se ut??

Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, men det är faktiskt ett parti som i ett demokratiskt val röstats in i Sveriges Riksdag. Att hävda att SvT borde utesluta dem från partiledardebatten eller särbehandla dem på något annat sätt för att de har "fel" åsikter är omoget och uttrycker bristande respekt för grundläggande demokratiska principer. Enligt dessa principer är det upp till varje parti att genom argumentation och fakta och utan att diskriminera något annat parti övertyga väljarna att de skall rösta på det egna partiet. Att Juholt på detta sätt försöker tysta ned, stigmatisera och stänga ute ett av riksdagspartierna från valdebatter i TV, vad säger det om Juholt och (s)? Att de inte tror att Juholt kan vinna över Jimmie Åkesson i en debatt på lika villkor? Att de tror att svenska folket har lika lite respekt för demokratiska principer som Juholt själv har?

Det skulle göra mig otroligt besviken och förvånad om Juholt har lyckats få med sig Miljöpartiet i denna mentala kortslutning. Det enda parti som kommer att tjäna på det är Sverigedemokraterna. Och lika mycket som SD tjänar kommer de partier att förlora som kommer att uppfattas som barnsliga och omogna för att de inte ville ha med dem i den sandlåda där de faktiskt har rätt att vara. Och som annars själva vägrar att vara med.


Stå på er Svt! Någon måste stå upp för de demokratiska grundvärderingarna i samhället om nu inte ens en del av våra politiska partier kan göra det.

Bravo, Corell!

Äntligen en svensk i hög position som man kan känna sig stolt över! Hans Corells uttalande om behovet av en utredning av morden på Ghadaffi och Usama bin Laden är verkligen mitt i prick.
Det finns internationella regler om vad man får göra i krig. Och vad stater får och inte får göra när det inte är krig.
Att släpa omkring en tillfångatagen och sårad motståndare på gatorna och sedan avrätta honom, det verkar vara ett solklart brott mot Genevekonventionen. Och då spelar det ingen roll vad man tycker om den personen. Eller om det är självaste överste Ghadaffi.
Man får inte heller avrätta en obeväpnad person i hans hem framför hans fru och barn, inte ens om det är självaste Usama bin Laden. Inte ens om det är USA:s regering som står bakom mordet.
Fantastiskt att det i dessa tider finns personer som vågar stå upp för den internationella rätten - och att den skall gälla lika för alla.
Hans Corell uttalande hittar du bl a på SVT, SvD och TV4

Aftonbladet duktig idiot åt juholtfientlig (s)-falang?

Vi är säkert många som upprörs över det sätt som speciellt Aftonbladet har kommit med påståenden om bidragsfusk som nu visar sig sakna grund. Därigenom har flera media agerat duktiga idioter åt falanger inom (s) som aldrig var särskilt förtjusta över att Juholt lyckades bli vald till partiledare. Med tanke på den skada de har åsamkat Juholt personligen och därutöver vilselett allmänheten bör de juridiska och ekonomiska konsekvenserna av deras övertramp bli kännbara. För att förebygga upprepning måste böterna i varje fall vara mångdubbelt större än de extra inkomster som de falska sensationsskriverierna har inbringat. Om vi inte kan lita på det som står i kvällspressen, vad är det då för mening med att köpa och läsa dessa tidningar?
Om något är förutsägbart är det väl i så fall Helins försvar av övertrampet. Det skall bli intressant att se vilka konsekvenser en  rättslig prövning av förtalskampanjen kommer att leda till. En sådan prövning lär de knappast komma undan och är en av de få saker i hela den här härvan som man kan glädja sig åt.

Juholtaffären: Dags att åtala pressen i stället?

Vi är säkert många som upprörs över det sätt som speciellt kvällspressen med Aftonbladet och Expressen i spetsen har kommit med påståenden om bidragsfusk som nu visar sig sakna grund. Med tanke på den skada de har åsamkat Juholt personligen och därutöver vilselett allmänheten och missbrukat sina utgivningstillstånd, bör de juridiska och ekonomiska konsekvenserna av deras övertramp bli kännbara. För att förebygga upprepning måste böterna i varje fall vara mångdubbelt större än de extra inkomster som de falska sensationsskriverierna har inbringat. Om vi inte kan sätta stopp för det här blir det till slut meningslöst att läsa dessa tidningar. Att skyldiga chefredaktörer nu försöker förklara bort sina publicistiska övergrepp  är lika väntat som patetiskt. Det skall bli intressant att se vilka konsekvenser en objektiv rättslig prövning kommer att leda till för en del av dem. Till att börja med tänker jag i alla fall personligen sluta köpa Aftonbladet och hoppas att fler gör detsamma.

Oklara regler och orimlig praxis för riksdagsmännens dubbla boende

Nu har jag läst reglerna kring ersättning för dubbelt boende/övernattningslägenheter lite mer noga. Om det inte finns något annat regelverk än detta, så är det verkligen inte mycket att hänga i julgran som bevis för att Juholt gjort fel. Den information som nu står på Risdagens hemsida ser visserligen ganska tydlig ut, men är upplagd nu i efterhand. Och den texten handlar inte om vad som står i reglerna, utan om hur någon på Riksdagen nu tycker att man bör tillämpa reglerna. I vilket fall kan dessa formuleringar inte ha någon betydelse för att döma hur folk handlade innan de ens blev publicerade. Nej, gå i stället till regelverket och läs vad som står där!

Hur kristallklart är det där vad som gäller om man hyr en lägenhet som inte tillhandahålls av Riksdagen? Om det vore kristallklart och Håkan Juholt öppet har redovisat att han bor tillsammans med sin kvinna, (vilket han har enl SvD 14 okt) varför har i så fall Riksdagens tjänstemän betalat ut felaktig ersättning år efter år?

En annan sak är tillämpningens rimlighet. Om man har dubbelt boende som riksdagsledamot, och om  man kan ordna så att man kan bo tillsammans med sin partner i Stockholm i stället för att bo ensamma på var sitt håll, vad är det för problem med det? Om riksdagsledamoten får samma ersättning i båda fallen, uppstår ju ingen extrakostnad för samhället. Är det mer rimligt att "riksdagsfamiljen" skall bestraffas ekonomiskt för att de kan bo tillsammans när ledamoten arbetar i Stockholm? Eller vill vi helst att riksdagsledamöter utanför Stockholm skall vara singlar? Det här handlar inte om något vanligt bostadsbidrag. Det handlar om att den som har en bostad utanför Stockholm inte skall drabbas av en extra bostadskostnad för att man blir invald i Riksdagen. Borde inte den principen också gälla för familjen som helhet? (Anna Greta Leijon verkar inte tycka det, utan försöker appelera till populism och den svenska avundsjukan i stället.)

Om mitt förtorende för (s) har rubbats av något, så är det framför allt av hur lätt en del socialdemokrater rycks med, hakar på och i vissa fall underblåser hetskampanjen mot Juholt. Att det pågår en rättslig och objektiv prövning verkar för många av dem mest vara en bisak. Hur kommer den här hetskampanjen att påverka vad folk i allmnänhet tror? Vilken position skall själv jag inta som kommer att gynna mig själv på sikt? För många socialdemokrater verkar sådana frågor just nu uppta mycket mer av deras uppmärksamhet än att ta reda på vad som verkligen har hänt. Det är i kriser som vänskap och pålitlighet prövas. För Juholt blir den här affären ett bra sätt att ta reda på vilka han kan lita på i framtiden och vilka han bör göra sig av med.

Steningen av Håkan Juholt

När man korsfäste mäniskor under antikens dagar, giljotinerade eller brände på bål under medeltiden eller i våra dagar fortfarande stenar människor i vissa länder, har det alltid varit ett skådespel som samlat upphetsade åskådare. I våra dagar och i vårt land handlar spektaklet i stället om att kollektivt knäcka folk så att de förlorar allt de har och faller omkull mentalt. Giljotinen har vi bytt ut mot massmedia. Men annars är det sig likt. Samma sorts hetsstämning baserad på rykten för att summariskt döma personer på oacceptabla grunder. Rättskänsla och objektivitet blåser all världens väg i en växande storm av upphetsning. Det är bara en version som gäller och få är intresserade av att ordentligt sätta sig in i alternativa möjliga förklaringar. Folk strömmar till från alla mörka hål som finns för att ta chansen att vara med och kasta de stenar de kan finna. Precis som i de tillställningar vi anser oss för fina i att delta i, vare sig det är stening eller tjurfäktning, växer den kollektiva extasen över att se den som vacklar äntligen falla. Samtidigt som vi fascineras över att det drar ut på tiden och att den som vi har bestämt skall falla fortfarande inte har gjort det. Hur länge skall han orka stå kvar?
När man läser t ex Svt, SvD, eller Expressen är det redan förutbestämt att han måste falla, vilket de i desssa artiklar bygger på källor som de inte uppger. Att en domstol skall pröva om han verkligen är skyldig, där dokument skall granskas och riktiga vittnen höras, verkar bara vara en bisak. Varför skall vi behöva vänta på det, när vi ändå vet?
Jo, jag inser också att Juholt förmodligen gjort en del tabbar, förmodligen felaktigt redovisat minst ett par bilresor och kanske begärt ersättning för boende han inte hade rätt till. Men gjorde han det avsiktligt? Gjorde han det på ett öppet sätt som gjorde det så uppenbart att den som godkände ersättningarna borde ha förstått att det var ett misstag? Eller var det systematiskt och dolt så att det var svårt att upptäcka? Och jag har fortfarande inte sett Riksdagens regler för ersättning för dubbelt boende för riksdagsmän.

Juholt-affären: vilka värderingar ligger bakom?

När mediadrevet går är det lätt att ryckas med och förfasas över det som framställs som fusk och lurendrejeri. Bittra förlorare vädrar morgonluft och tar tillfället i akt att försöka fälla den som ser ut att vackla, som i SvD:s Brännpunkt den 11 oktober. Men var det egentligen så konstigt att Juholt begärde ersättning för hela den extra bostadskostnaden familjen har p g a hans politiska uppdrag?

Alla tycker nog att det är självklart att familjer inte skall drabbas av dubbla bostadskostnader för att någon av dess medlemmar blir invald i Riksdagen. Om man nu tycker att en del av den extra bostadskostnaden i Stockholm skall betalas av de riksdagsfamiljer som vill och kan vara tillsammans en del eller hela arbetsveckorna, utöver de extra reskostnaderna, uppstår en mängd intressanta frågor. Räcker det med en övernattning i månaden, eller måste det vara fler? Hur många i så fall? Skall man betala per natt eller är det en klumpsumma? Gäller det också för tillfälligt övernattande icke-familjemedlemmar, eller är det just familjemedlemmar som inte får bo gratis i riksdagmannens/kvinnans bostad? Hur är det med andra släktingar, tillfälliga förbindelser eller gäster som man inte är släkt med? T ex vänner?

Det är också intressant att jämföra med alternativet att man väljer att bo i någon av de enrummare som finns i Riksdagshuset. Dessa betalas automatiskt av staten och man behöver alltså inte ansöka om kostnadstäckning. Det lär också vara så att ingen bryr sig om man har övernattande gäster, oavsett vilken kategori de tillhör.

Jag tror de flesta som sätter sig in i det här snart inser hur orimligt regelsystemet är och hur lätt det är att ta för givet att saker är på det sätt som Juholt tog för givet. D v s att Riksdagen tillhandahåller en extra bostad i Stockholm för att man sitter i Riksdagen och att den fungerar som vilken bostad som helst. D v s man har rätt att bo ensam i den eller tillsammans med någon, tillfälligt eller permanent. Det här handlar inte om ett bostadsbidrag av vanligt slag där i så fall hela familjens inkomst räknas in som bidragsgrundande. Det handlar i stället om att familjen inte skall få en extra bostadskostnad för att någon av familjemedlemmarna sitter i Riksdagen.


Vilka värderingar ligger egentligen bakom det nuvarande regelsystemet? Att det är bättre att de som jobbar i Riksdagen också sover där? Att det är bättre att vara ensam i Stockholm än att vara tillsammans med familjen? Att det är bättre att vara ensamstående än att ha familj om man skall sitta i Riksdagen? Borde vi inte i stället diskutera rimligheten i de regler som finns för riksdagsmännens/kvinnornas boende och de värderingar som ligger bakom dessa?

För säkerhets skull skall jag kanske tillägga att jag varken är socialdemokrat eller känner Håkan Juholt.
Det här inlägget är en reaktion på bland annat följande artiklar i SvD, Aftonbladet och Expressen.

Sverige, åk hem!

Precis som man kunde gissa från början urartade NATO-uppdraget att skydda Libyens civilbefolkning till ett deltagande i ena sidan på ett inbördeskrig. Just nu handlar det i stället om att hjälpa regeringsmotståndarna att hitta och döda den förre presidenten och hans familj, trots att han är kuvad och på flykt och knappast utgör ett hot för någon. Det är motbjudande att Sverige skall delta i den sortens människojakt och den har heller inget med det ursprungliga FN-uppdraget att göra. Ändå verkar det finnas politisk majoritet, genom en uppgörelse mellan S och Allianspartierna, för att Sverige kommer att göra just det (SVT, DN, Aftonbladet, SvD).

Insatsen understöds av okritiska massmedia som gör allt för att framställa den ena sidan i kriget som enbart ond. Gadaffi förvandlades i media från president till "diktator" över en natt när "de folkliga protesterna" började. När de som ville störta regeringen tog till vapen, blev de "rebeller" (inte t ex "terrorister", vilket de förmodligen kallats i media om det hade hänt på andra sidan Medelhavet). Att Gadaffi-regeringen under många år försökt göra Libyen oberoende av såväl västliga ekonomiska och politiska intressen som fundamentalistiska religiösa krafter verkade plötsligt helt irrelevant. Av rapporteringen kan man dessutom få intrycket att alla oljepengar gått direkt i Gadaffi-familjens egna fickor. Att Libyen under lång tid har byggt upp infrastruktur, utbildningsväsende och sjukvård som är bland det bästa Afrika visa upp, verkar heller ingen påminna sig. (Det finns förstås också mycket att kritisera Gadaffi för, men knappast så mycket att ett land som Sverige skulle ha anledning att ge sig till Afrika för att gå ut i krig mot honom.) Samtidigt anses motståndarna mot regimen företräda den enda sorts demokrati som är värd namnet, d v s den sortens representativa demokrati vi har i väst och som vi naivt tycker borde införas i hela världen. Trots att vi inte har en aning om vilka som kommer att sitta i Tripoli och bestämma när det här är över.

Med tanke på det officiella uppdraget är det dessutom märkligt att NATO systematiskt gett sig på bara den ena sidan i kriget. Om uppgiften är att skydda civilbefolkningen, gäller det bara dem som drabbas av övergrepp från den ena sidan? Det finns många uppgifter på övergrepp mot civilbefolkningen även från regeringsmotståndarna.Var finns den kritiska rapporteringen kring det? Om man tror att man genom bomber kan skydda en civilbefolkning, borde man i så fall inte också bombat rebeller när de begick övergrepp mot civilbefolkningen?

Libyen är ett land med starka klaner som kommer att vilja ta makten när Gadaffi är borta. Vilka är de och vad vill de? Kan vi verkligen vara säkra på att vi genom att medverka till att störta Libyens regering inte bereder vägen för nya motsättningar och strider mellan sådana grupperingar? Vill alla dessa grupper och klaner verkligen samma sak? Speciellt i det vakuum som uppstår när både Gadaffi och NATO är borta, kan inbördeskriget mycket väl fortsätta, men med andra kontrahenter. Risken att landet trasas sönder är i så fall stor. Vad gör NATO i det läget? Blir inte då det logiska argumentet att vi måste stanna kvar tills "den politiska situationen har stabiliserats och demokrati har införts"? Att "uppdraget måste slutföras innan vi kan överge Libyens folk". Eller något i den stilen som låter humant och anständigt och som media lika okritiskt kan förmedla. Vi har ju i så fall faktiskt varit med om att skapa den kaotiska situation som riskerar att uppstå i ett sådant läge. Säkert finns det många som hoppas på och räknat med just detta. Den situation man har skapat kan då användas som en förevändning för att Väst, inklusive forna kolonialmakter, skall försäkra sig om såväl tillgång på olja som ett miltärt-politiskt brofäste i norra Afrika? För oss som inte ser ett utdraget militärt engagemang i Afrika som ett önskescenario, kan Libyen för Europa mycket väl bli det som Irak blivit för USA. Ett långt utdraget krig som gick fel och som kommer att undergräva ekonomier som knappt hade klarat sig ändå.

Om Sveriges insats är väl det bästa man kan säga att man i varje fall inte har deltagit aktivt i kriget. Inga människor har skjutits ihjäl av svenska soldater. Så bra då! Men genom att serva NATO med övervakningsbilder där man kan studera var regeringstrupperna befinner sig, har man ändå gett de mer krigiska länderna med Frankrike i spetsen den information de behöver för att veta var de skall bomba. (Läs: för att de skall kunna döda så många som möjligt på den ena sidan av kriget och samtidigt hjälpa den andra sidan att vinna ett krig som de annars aldrig skulle kunnat vinna.)

Det har aldrig funnits några bra skäl för Sverige att blanda sig i det här kriget, eftersom det redan från början fanns en dold agenda som var lätt att genomskåda. När NATO-företrädare nu öppet säger att det i detta skede handlar om att se till att Libyen får en ny "demokratisk" regering och om att "hitta" (läs döda) Gadaffi och hans familj, är agendan offentlig och uppenbar även för dem som inte förstod det från början. Då finns det ännu mindre anledning att stanna kvar. Sverige, åk hem!

Krister Håkanssons blogg: Den inte längre så dolda NATO-agendan i Libyen.

Krister Håkanssons blogg: Den inte längre så dolda NATO-agendan i Libyen.: Precis som man kunde befara på förhand har den dolda agendan blivit alltmer uppenbar. Nu gäller det inte bara att "skydda Libyens civilbefol...

Den inte längre så dolda NATO-agendan i Libyen.

Precis som man kunde befara på förhand har den dolda agendan blivit alltmer uppenbar. Nu gäller det inte bara att "skydda Libyens civilbefolkning" och upprätthålla en flygförbudszon över Libyen (d v s för den libyska regeringens flygvapen) utan NATO deltar även officiellt på ena sidan i inbördeskriget, detta enligt flera massmedia (SvT, SvD, Aftonbladet, DN). NATO:s flygbombningar (!) av Gadaffis trupper och av Tripoli är tydligt avsedda att understödja rebellerna och göra det möjligt för dem att besegra den libyska regeringen. Eller kanske snarare omvänt, att använda rebellerna som alibi för NATO-länder att göra samma sak?

Vad man än tycker om Gadaffi, så var det i varje fall inte det som FN gav NATO mandat att göra för några månader sedan. Då sades det t o m explicit att syftet inte var att störta eller döda Gadaffi, utan att skydda civilbefolkningen. Dessa båda mål verkar emellertid ha flutit ihop i många västliga regeringschefers huvuden sedan den 17 mars när FN fattade sitt beslut. Att störta eller döda Gadaffi har blivit detsamma som att skydda civilbefolkningen och dessutom en god gärning i sig själv, verkar de resonera. Dessutom vore det frustrerande att ha spenderat så mycket pengar på att avväpna Gadaffi från sitt flygvapen, när sedan rebellerna trots detta handikapp inte lyckats besegra regeringsstyrkorna. Inte minst med tanke på det utdragna lidande för just civilbefolkningen som det förlängda kriget genom dessa insatser har lett till.

Att bara den ena sidan i ett inbördeskrig skulle vara ett hot mot civilbefolkningen är förstås inte sant. Det är alltid civilbefolkningen som får betala det högsta priset i alla krig, inte speciellt på grund av att den ena sidan är grymmare än den andra, utan på grund av kriget självt och vad kriget gör med oss. Gadaffi må visserligen passa hollywood-clichen av hur en ond man skall se ut, men han är knappast ondskan personifierad för det. Att många tycker att Gadaffi också gjort bra saker för Libyen och att han dessutom har stöd av en stor del av folket, kanske t o m en majoritet, är förstås en annan besvärande detalj i sammanhanget.

Svenska regeringen verkar ändå ha tagit resolutionen på allvar genom att inte delta i stridsaktiviteter, bara i övevakning. Men problemet är nu att de svenskinsamlade uppgifterna rimligen används av andra länder för att göra just det som man inte fick göra och som Sverige, tack och lov, inte heller vill delta i: att ställa upp på ena sidan av inbördeskriget i Libyen i syfte att störta dess regering. Dags att åka hem, Sverige? Dags att anmäla överträdelsen av FN-mandatet? Eller spelar det inte någon roll?

Om det nu inte spelar någon roll för en del regeringschefer att de bryter mot lagar och internationella överenskommelser eller tänjer ut dem till oigenkännlighet, eftersom man anser sig ha rätt att själv definiera undantagen, var hamnar vi då? I vilket sällskap placerar de sig själva? Och var placerar vi oss själva genom att inte reagera emot det?

Det är lätt att tolka protester i avlägsna länder mot icke-västerländska regeringsformer som berättigade och behjärtansvärda. Det är också lätt att läsa in demokratiska strävanden av västerländskt snitt i dem, vilket vi per definition anser vara bra. När upproren sprider sig till vår sida av Medelhavet, som till Grekland, handlar det förstås om något helt annat. Det är bara att hoppas att inga länder i andra delar av världen tycker att dessa uppror ligger så mycket i deras intressen att de skickar trupper hit för att understödja dem. Vi tillhör ju ändå den goda sidan.

Mordet på Usama bin Laden

USA har dödat Usama bin Laden och ingen verkar tycka det är något konstigt med det. Usama var obeväpnad och soldater gick in i det rum han var och sköt honom i huvudet. Framför hans barn och hans fru. Sedan slängde man kroppen i havet. I USA applåderar många och i Sverige har ingen politiker i ansvarig ställning hittills kommit med några invändningar.

Men vänta ett tag... Har man verkligen rätt att döda en annan människa, även om man tycker förskräckligt illa om personen i fråga? Något krig råder ju inte som man kan skylla på. Och i vilket fall var bin Laden obeväpnad, vilket innebär att det hade varit olagligt att avrätta honom i vilket fall. Såvitt jag kan begripa finns det ingen annan beteckning som passar in på det här än mord.

I ett civiliserat samhälle får man förstås inte mörda någon, det är det brott som ligger högst på straffskalan. Om det är överlagt och planerat, som i det här fallet, är det särskilt allvarligt. Så varför reagerar ingen? Är det skillnad om en president eller någon annan högt uppsatt politiker tycker riktigt illa om någon? Kan de då sätta sig över lagar och annat som kännetecknar ett civiliserat samhälle och avrätta folk? Betyder tystnaden i Sverige att svenska politiker delar de rättsliga och antihumanitära värderingar som ligger bakom avrättningen? Eller bara på att de är för fega och hoppas att någon annan tar bladet från munnen och säger det som alla ser - men ingen vågar säga?

Om man anser att någon har brutit mot någon lag i något land, skall man ställa en sådan person inför rätta. Det är så en rättsstat fungerar, till skillnad från exempelvis maffiaorganisationer eller anarkier. Det hade dessutom varit lätt i det här fallet med en obeväpnad misstänkt och en till tänderna beväpnad militärstyrka. Först därefter, om nu den anklagade befinns vara skyldig OCH om ett dödsstraff har utdömts OCH om dödsstraff finns på landets straffskala - har man möjligen rätt att döda en person. Det skall i så fall ske enligt en i detalj bestämd procedur. Att skjuta personen i huvudet i hans bostad ingår inte i denna procedur. Speciellt inte som dödandet inte har föregåtts av en rättegång.

Att Usama bin Laden tyckte illa om USA och vill ha en helt annan, och av Koranen reglerad samhällsordning, är ingen hemlighet. Att många av oss inte vill ha en sådan världsordning, ger oss inte rätt att döda varken Usama bin Laden eller någon annan som inte tycker som vi. Vi har inte heller rätt att utan vidare döda Usama bin Laden eller någon annan för att vi anser att de har gjort något brottsligt, hur hemskt vi tycker att det är. I så fall begår vi ju själva ett ännu värre brott. Däremot har en domstol rätten och skyldigheten att undersöka vad som kan ligga i en anklagelse och utdöma straff om den anklagade befinns skyldig. Så vilken roll hade egentligen Usama bin Laden i attacken mot bl a WTC den 11 september 2001? Det är ett exempel på vad en domstol kunde ha prövat.

Så varför gjorde man inte det? En möjlig förklaring är att bin Laden skulle ha kunnat berätta en massa obekväma saker om motparten i rättegången. Kanske saker som inträffade när bin Laden stred på USA:s sida mot Sovjetunionen för inte så länge sedan. Eller i värsta fall bli friad. En annan möjlig förklaring är att USA vet att Usama bin Laden har ett stort stöd bland befolkningen i Pakistan, även inom miltären. Kanske man inte trodde att man skulle klara av att få ut honom ur landet? Den amerikanska militären befinner sig ju faktiskt i ett främmande land långt bort från Söderns rednecks. Och tydligen hade de dessutom hemlighållit operationen för de pakistanska myndigheterna, vilket hade kunnat komplicera situationen ytterligare. Så för att undvika alla dessa risker, kanske man tyckte det var enklare och säkrare att utverka dödsstraffet på direkten, redan före eventuell rättegång?

USA har med mordet på bin Laden än en gång visat att man anser sig stå över normala regler för hur stater får bete sig. Den Vilda Västern-moral där den starke alltid har rätt, står stick i stäv emot de värden USA säger sig värna. Det internationella samfundet har all anledning att markera emot den laglöshet på statlig nivå som mordet på Usama bin Laden är ett uttryck för. Man bör kräva att den som höll i geväret bör åtalas för mord, de övriga i truppen för medhjälp till mord. Åtalspunkten för Barrack Obama bör bli anstiftan till mord - om man nu inte anser att en president kan strunta i de lagar som gäller vanliga medborgare. Om vi inte markerar nu, vart bär detta hän om det får fortsätta?

Krister Håkanssons blogg: Libyen efter FN-mandatet: De goda mot Den Onde?

Krister Håkanssons blogg: Libyen efter FN-mandatet: De goda mot Den Onde?: "Med fem länder som avstod att rösta beslöt FN:s säkerhetsråd tveksamt att godkänna ett internationellt militärt ingripande i Libyen. Syftet ..."

Libyen efter FN-mandatet: De goda mot Den Onde?

Med fem länder som avstod att rösta beslöt FN:s säkerhetsråd tveksamt att godkänna ett internationellt militärt ingripande i Libyen. Syftet skulle vara att skydda civilbefolkningen genom att i första hand göra det omöjligt för regeringssidan att använda flygbombning mot civilbefolkningen. Allt tyder på att en majoritet av svenska folket står bakom det beslutet. Men många oroas med rätta för att mandatet skall tänjas ut och missbrukas för helt andra syften. Tecknen på att så redan skett är många. Därför är svenska folket kluvet när det gäller att Sverige nu skall gå in och delta i projektet. Med hela det libyska flygvapnet utslaget, är inte det internationella uppdraget i huvudsak redan fullgjort? Skall vi nu gå ett steg längre och ställa upp på ena sidan i ett inbördeskrig också? Att de flesta av oss inte gillar Ghadaffi, är det ett bra skäl för att göra så? Är det inte libyerna själva som skall avgöra den kampen om sitt lands framtid?

FN:s säkerhetsråd röstade INTE för att FN skall ställa sig på rebellernas sida, INTE för att Ghadaffi skall angripas eller att hans trupper skall göra det (såvida de inte medvetet angriper cvilbefolkningen, d v s bryter mot internationella konventioner), INTE heller för att internationella trupper skall invadera Libyen. Men vad händer nu? Håller det här mandatet på att utnyttjas för att tillfredsställa helt andra behov, t ex för att Sarkozy, med sitt mindervärdeskomlex, ser en möjlighet att visa muskler han inte har? Hans uppdämda vrede mot Ghadaffi fick honom t ex att erkänna upprorsledarna som "Libyens enda legitima regering", d v s ena sidan av ett inbördeskrig innan det knappt hade börjat. Vad händer om han lyckas bli den ledare för operationen som han vill bli och därmed kunna få utlopp för den vrede han personligen känner mot Ghadaffi - och för sitt behov att visa makt och styrka? Andra verkar se angreppet mot Libyen som en möjlighet att ge sin militära personal ett bra träningstillfälle genom att anfalla en armé som ändå inte har några realistiska möjligheter att försvara sig.

Samtidigt trummar media i väst ut bilden av Ghadaffi som den Onde själv och utnämner okritiskt motståndarna som represententer för "Libyens folk", t ex i DN den 22 mars. Men hur mycket vet vi egentligen om motståndet mot Ghadaffi? Har de verkligen det folkliga stöd som massmedia påstår? Var finns beläggen för det? Vilka är det? Är det bara en organisation eller flera? Förekommer inte angrepp mot civila från båda sidor (det har hittills inträffat i alla krig)? Skall inte de också angripas i så fall enligt Säkerhetsrådets beslut - om syftet enbart är att skydda civilbefolkningen? 

Alltför ofta sitter västmakterna på läktarplats och tillåter sig ha bestämda uppfattningar om vad som händer i andra delar av världen utifrån schablonartade och förenklade demoniseringar av en verklighet som man i verkligheten inte vet särskilt mycket om. Sverige har definitivt ingen anledning av att delta i detta spektakel, i varje fall inte i detta skede och inte utifrån det underlag som existerar. Och absolut inte om Frankrike och Sarkozy skulle lyckas överta ledningen för operationen. Deras agenda går långt bortom det som Säkerhetsrådet beslutade och kommer att leda till nya internationella konflikter och spänningar. Risken är också att en sådan intervention i Libyen kommer att väcka både Arabvärldens och det libyska folkets vrede mot oss, även om vi utifrån den progagandistiska bild massmedia matat oss med skulle ha svårt att förstå det. Det är i så fall inte första gången.