Västländerna har utvecklat en vana att stödja ”folkliga” gatuprotester i länder vi hoppas få större inflytande i. Vi har gjort det i Libyen, Egypten och Syrien. Således har vi också hejat på rebellerna i Kiev och applåderat att de till slut drev president Janukovytj och hans folkvalda, men i våra ögon inte helt sympatiska, regering på flykten. Vi har också genast erkänt den nya icke-valda regimen och inlett kontakter med dem.

Var det så svårt att räkna ut?

Svoboda-partiet har ett stort inflytande i denna nya regering med fyra ministerposter, inklusive vice premiärminister och försvarsminister. Den nya riksåklagaren kommer från samma parti.

Så här beskriver en EU-resolution från december 2012 EU Svoboda-partiet:

The European Parliament … recalls that racist, anti-Semitic and xenophobic views go against the EU's fundamental values and principles and therefore appeals to pro-democratic parties in the Verkhovna Rada not to associate with, endorse or form coalitions with this party.

En av den EU-stödda regeringens första beslut var att förbjuda ryska som språk och EU:s utrikesminister Catherine Ashton fick förskräckt rycka ut för att försöka avstyra det hela. En stor del av befolkningen hade ändå fått en tydlig signal om vad som väntade dem; i folkomröstningen på Krim deltog 80 % av befolkningen och över 95 % av dem röstade för alternativet att Krim skulle gå ur Ukraina och begära att få ingå i Ryssland. Samma stämningar växer nu sig starka i östra Ukraina. Att inte EU och USA, eller vår egen Carl Bildt, kunde räkna ut dessa konsekvenser av sitt eget agerande framstår som närmast obegripligt.

Kriget om våra föreställningar

Alla moderna krig försiggår på två arenor: på fältet och i media. Uppbackad av propagandakampanjer som inte har mycket med normal journalistik att göra, i bl. a SvD och Aftonbladet, var det i Sverige inte svårt att framställa Ryssland och Putin som den Onde och Fule på Krim. Åtminstone till en början.

Att indoktrinera sina befolkningar är emellertid inte lika lätt för regeringar som det en gång var. Dagens medborgare kan genom en mängd kanaler informera sig själva och dra egna slutsatser:

· När vi genom media fick lära oss att Rysslands militära närvaro på Krim bara var ”en förevändning för att skydda ryska minoriteter”, var det t ex alltför lätt för vanliga människor att Googla på hur många ryssar som bor på Krim. På vilket sätt är 58 % en ”minoritet”?
· Vi fick höra, bl. a av Carl Bildt, att det var den ryska militära närvaron som tvingade invånarna på Krim att rösta som de gjorde. Men vi fick inte se några TV-bilder på motstånd och strider när Ryssland annekterade Krim. Vi kunde lätt ta reda på att de flesta ukrainska soldaterna, över 80 % enligt vissa källor, hellre ville bli ryska soldater än att åka tillbaka till Ukraina. Och verkade inte massorna på gator och torg glada på ett misstänkt uppriktigt sätt efter valet?
· Vi har också fått veta valutgången var ett resultat av överdriven rysk propaganda om antiryska strömningar i Kiev. Men vi har samtidigt kunnat se hur Högra Sektorn med k-pist-beväpnade medlemmar övervakat beslutsfattandet inne i parlamentet. Och vi vet nu att Högra Sektorn är ett parti dominerat av beväpnade skinnskallar som tycker intensivt illa om judar, homosexuella - och ryssar. Partiet ligger ännu längre ut på högerkanten än regeringspartiet Svoboda, som i sin tur får Sverigedemokraterna att framstå som rena söndagsskolan. Många bedömare tror att Högra Sektorn kommer att få stora framgångar i det kommande valet. Kunde det vara så mycket värre?

Driver EU fram fler populära annekteringar?

Listan på indicier kan göras lång, men allt fler vanliga medborgare i väst börjar förmodligen tycka att det är något som inte stämmer i hela den här historien: Hur kan det vara så förskräckligt att befolkningen i en region genom folkomröstning får avgöra vilket land de vill tillhöra? Om över 95 % av befolkningen på Krim verkligen ville att Krim skulle frigöras från Ukraina och ingå i Ryssland, på vilket sätt kan Ryssland klandras för att acceptera denna begäran?

När vi i Sverige får upp ögonen för hur många företag som har affärer med Ryssland, blir det för många svenskar ännu viktigare att ha verkligt goda skäl för att ställa oss bakom bestraffningsåtgärder mot Ryssland som i förlängningen drabbar oss själva. Har vi verkligen sådana skäl i dag?

Även om Ryssland kan kritiseras för mycket, hur genomtänkt är det egentligen att provocera, straffa och isolera Ryssland för det som händer i Ukraina? I Bryssel och Washington borde man i stället fråga sig: Hur har vi själva bidragit till det här? Hur kan vi vända utvecklingen så att den ukrainska regeringen tillvaratar hela befolkningens intressen och respekterar mänskliga rättigheter? Kan vi verkligen kräva att Putin bara skall stå och titta på medan regeringen i Kiev, uppbackad av oss, uppmuntrar trakasserier mot den ryska befolkningen i landet? Om väst fortsätter på den inslagna vägen är risken, från ett västperspektiv, att fler annekteringar kan ske lika smidigt och bli lika populära som i fallet Krim.

Krister Håkansson

Källor/exempel på alternativa versioner av konflikten i Ukraina (i den ordning de anknyts till i artikeln):