Jag såg helsidesannonsen om Kulturslussen och begav mig till Södermalms torg häromdagen för att närmare undersöka vad det handlade om. Sedan till Konstakademin för att titta på en modell av förslaget. Jag blev positivt överraskad av hur genomtänkt förslaget verkar vara och hur man lyckats förena vision med verklighet. I stället för att plantera ett futuristiskt artificiellt landskap mitt emellan Gamla Stan och Söder som ett brutalt överfall på staden, harmonierar Kulturslussen med omgivningen samtidigt som förslaget är vackert och funktionellt. I stället för bilar och kommers ligger betoningen på kultur och människor. Ett intressant sätt att profilera Söder som kulturcentrum och hemvist för många av landets kulturpersonligheter, tänkte jag. En stadsdel som blivit världskänd genom Milenniumböckerna och de båda filmerna och som lockar mängder av nyfikna turister att beskåda den värld de mött genom dessa verk. Det måste vara en dröm för Stockholms folkvalda att så många kända och respekterade medborgare vill bidra till stadens utveckling på detta konstruktiva sätt, tänkte jag naivt. När såg man en svensk kulturkändis skriva en samhällsengagerad debattartikel senast?
Sedan läste jag vad en del av politikerna tyckte. De tyckte att författare och musiker skall syssla med att skriva böcker och göra musik, inte åt att lägga sig i hur deras stad skall se ut i framtiden. Tydligen kände sig en del av dessa politiker trampade på fötterna. Man kunde t o m få intrycket att dessa kulturpersonligheter ansågs mindre lämpade än andra att ha synpunkter av detta slag. Jag kunde nästan inte tro det jag läste. Jag kom att tänka på när politikerna i Sjöbo hade bestämt sig för att riva Fritjof Nilsson Piratens barndomshem i Vollsjö på 80-talet. När Piratensällskapet, en förening med många kända och framgångsrika medborgare, erbjöd kommunen att utan kostnad för kommunen göra om Piratens barndomshem till ett museum, blev det liksom ännu viktigare för politikerna att huset skulle rivas. Här skall inga som tror att de är märkvärdiga komma och tala om för oss vad vi skall göra, verkade politikerna resonera. Vollsjöborna gick man ur huse och omringade stationshuset och lyckades på det sättet förhindra rivningen två gånger. Tredje gången kom grävskoporna en tidig sommarmorgon 1983 och den gången hann de före. Och så revs huset. Är det samma sorts psykologi som råder i Stockholms Stadshus? frågar jag mig.
Ett annat argument jag kunde läsa var att man inte bör komma med nya förslag så kort tid innan man hade tänkt att besluta i frågan. Märkligt. Det måste väl vara bra att man kommer med nya förslag innan man har beslutat, speciellt eftersom det inte verkar finnas någon större utbredd entusiasm för det förslag man tänker besluta om? I stället för efteråt?
Sedan tog jag nämligen reda på vad det finns för uppslutning för det förslag som man skall försöka rösta igenom i kommunfullmäktige den 28 november. I bästa fall kan det bifallas med futtiga tre rösters övervikt, kunde jag läsa. Och när jag tog reda på vad en opinionsundersökning hade gett var det bara fyra av tio stockholmare som ville ha den lösning som denna knappa majoritet tänker rösta igenom. Och det var innan det nya förslaget "Kulturslussen" hade lanserats på allvar.
Slussen är en central del av Stockholms identitet. Hur denna del av staden skall förändras borde väl därför vara en angelägenhet för både de som bor i Stockholm och de som har Stockholm som sin huvudstad? I sådana frågor borde man väl i så fall vara extra varsam så att man har bredast möjliga uppslutning innan man skrider till verket. Att fatta ett sådant beslut med tre rösters övervikt och där bara en minoritet av stockholmarna gillar den förändring man vill göra, är inte det mer arrogant och hänsynslöst än vad man egentligen borde stå ut med? De här människorna är ju trots allt valda av de som bor i Stockholm och skall föra deras talan. Alla deras talan, helst. Eller i varje fall så många som möjligt. Är inte det själva grundidén med demokrati?
När det nu finns ett nytt förslag som så många allmänt respekterade medborgare har föreslagit, och som därtill fått en stor folklig uppslutning, vore det inte på sin plats att de folkvalda tittar närmare på det? Att de avsätter tid och resurser för att ta fram en fullfjädrad modell av även detta förslag samt göra jämförande konsekvensanalyser i förhållande till det existerande huvudförslaget? Om inte annat borde det kunna vara ett klokt sätt för dessa beslutsfattare att visa att man är intresserad av vad deras uppdragsgivare tycker och att man uppskattar medborgerligt engagemang i viktiga samhällsfrågor. Inte bara i ord, utan också i handling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar